Elvis Costello and the Imposters - Look Now

Patrik Forshage 10:23 14 Oct 2018

Första gången jag såg Elvis Costello live gick jag därifrån efter halva spelningen. En pretentiös herre som ville verka viktig och som saknade udd, tyckte jag. Den gången 1980 var det helt uppåt väggarna, och sa mycket mer om de snäva musikaliska ramarna hos mitt 15-åriga jag, som köpt biljett enbart för förbanden Dag Vag och Ebba Grön. För det snabba avfärdandet har jag betalat i många decennier, genom att fortsätta köpa och lyssna på precis varenda konstig orkesterskiva han med sitt svällande ego tyckt sig ha kapacitet att ro iland. Men efter 31(!) album har jag fått nog. Någon gång måste skulden vara betalad, och nu vill jag resa mig och gå igen. 

Redan i inledande Under Lime konstaterar Elvis Costello i vad som under andra omständigheter hade kunnat vara självkritik att ”it’s a long way down from the high horse you’re on”. Men så väljer han att stadigt sitta kvar däruppe, medan en svulstig orkester tar i med allt vad de har på marschtrummor och piccoloflöjter i hans ståtliga parad. Med sådana överdrivna gester och ett allt kraftigare röstvibrato - nu farligt nära det parodiska - fortsätter det sedan att omvandla avskalade pianoballader och pop till överambitiösa musikalnummer. 

Burnt Sugar is So Bitter är ett 20 år gammalt låtskrivarsamarbete med Carole King, och både tidsangivelsen och samarbetspartnern förklarar varför den upptempolåten är så mycket bättre än resten av albumet. I en mindre överarbetat orkestrerad form hade kunnat platsa på Imperial Bedroom, och även skivans andra minnesvärda komposition har Caroline King att tacka för sina kvaliteter. 

Unwanted Number skrev Elvis Costello 1996 till filmen Grace of My Heart som var löst baserad på Carole Kings liv. Där framfördes den av r’n’b-gruppen For Real, och det går förstås inte att invända mot att han nu också vill pröva den själv. Men då får han också leva med jämförelsen mellan For Reals eleganta soulversion och hans egna oinspirerade, platta och närmast pliktskyldiga. 

Why Won’t Heaven Help Me frågar han sig med inställsam stämma i vad som kunnat vara Burt Bacharachs mest intetsägande låt någonsin, men just i den hade Costello varken hjälp av himlen eller Bacharach som istället lånar sitt namn till titelspåret och något ytterligare spår här. 

Steve Nieve är den musikaliska ledaren här, och hans Pump It Up-intensitet på piano från den där konserten jag gick hem ifrån har ersatts av en utstuderad elegans som är för hårt regisserad för att somna. Även Pete Thomas på trummor fanns med både då och nu, med betydligt mindre att göra idag, och det känns rätt bra att kunna sluta cirkeln i sällskap av tre av de fyra musiker som jag vände ryggen åt där i Eriksdalshallen 1980. Nu vet jag att jag gjorde rätt som tröttnade och gick hem mitt i framträdandet. Jag gjorde det bara 38 år för tidigt.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer