Första gången jag såg Elvis Costello live gick jag därifrån efter halva spelningen. En pretentiös herre som ville verka viktig och som saknade udd, tyckte jag. Den gången 1980 var det helt uppåt väggarna, och sa mycket mer om de snäva musikaliska ramarna hos mitt 15-åriga jag, som köpt biljett enbart för förbanden Dag Vag och Ebba Grön. För det snabba avfärdandet har jag betalat i många decennier, genom att fortsätta köpa och lyssna på precis varenda konstig orkesterskiva han med sitt svällande ego tyckt sig ha kapacitet att ro iland. Men efter 31(!) album har jag fått nog.
