Ellen Sundbergs nya skiva blev mitt första möte med Bodil Malmstens poesi, men sannerligen inte mitt sista. Projektet, att tonsätta Malmstens lyrik, lyckas fantastiskt väl. Men det är viktigt att ha rätt ingång till musiken – det som gör att skivan fungerar är faktumet att musiken aldrig tillåts stå före poetiken.
Förväntar man sig lättsmälta och catchiga melodier när man exempelvis lyssnar på det inledande mini-eposet Döden 1986, en tretton minuter lång resa genom 80-talets Sverige, kommer man kanske bli besviken. Men vill man transporteras bort av poesin med musiken som hjälpmedel, då finns det inget liknande. Då är det hejdlöst vackert.