El Perro del Mar har gjort en till hälften mycket fin EP. Jag älskar framför allt de sorgsna och sorgliga låtarna, eftersom hennes ledsna och bedjande röst funkar så bra då. Som i Mirror, där hon sjunger om att fucka upp och be om förlåtelse, eller i Each Man to his Own och We are History, vilka båda är ömsinta, ljuva och pampiga samtidigt. Dessa tre låtar är bland det bästa El Perro gjort på länge och därför är det synd att de kombineras med lika många spår som försöker vara något slags kampsånger, men som mest känns gymnasist-politiska. Kanske är det texterna som är för banala, eller så är det melodiernas hattighet som inte riktigt håller. Jag vill ha mer av det hjärtskärande och solnedgångspowerballadiga, där är hunden som bäst.
Skivbolag:
Artist:
