Att förvänta sig att att nå ut ut med sin solodebut 35 år senare känns en aning optimistiskt. Men många nostalgiska gamla punkare har gott minne och osviklig lojalitet, tillräckligt också för en gammal The Boys-basist, i synnerhet om han är beredd att skriva en utpräglat nostalgisk låt som 77.
The Boys var ett av punkvågens partyband, med mycket mer Faces-röjande än politiska ambitioner, och den sortens don't-give-a-shit-krut har gubben som en gång gick under namnet ”The Kid” Reid fortfarande gott om. Att han bränner massor i de två-tre inledande klassiska handklappsvänliga powerpopspår innebär inte alls att han förbrukar sina melodiresurser. Bland musikerna finns gamla The Buzzcocks- och Generation X-medlemmar, och det garanterar ett effektivt sound rätt igenom.
Tyvärr matchar han inte låtskrivande och arr med sångröst. I skuggan av Matt Dangerfields leadsång i The Boys var det inte lika påtagligt, men här innebär det ett helt betygsstegs skillnad. Någon storslagen solokarriär kan alltså inte Duncan Reid se fram emot, men det band - oberoende av ålder - som värvar honom som låtskrivare gör ett klipp.
