Som en något primitiv blandning av Brainbombs, Motörhead och Wolfpack (hur nu en dylik mix skulle kunna bli annat än primitiv) känns Loudpipes 15 låtar långa debut. Och omdömet är... "befriande". Här finns ingen tendens till sneglande över axeln för att låta rätt utan det här är, inbillar jag mig, något så ovanligt som en platta gjord utan frågeställningar som Låter detta verkligen okej? Borde vi inte fila lite på refrängen? Kan vi göra något för att få sången att låta bättre? Det här är musik så långt bort från sådana tankegångar att man inte kan låta bli att gilla det. I alla fall lite, för faktum är att det blir lite väl mycket med en hel platta speedad psykpunk. Kommer dock på mig själv med att spela delar av plattan bra mycket oftare än vad jag trodde när jag först hörde den. Det finns en slags befriande nerv mitt i allt kaosartat larm som är svårt att härleda. Nandors sång är inte mycket att hurra för; han sjunger bra mycket bättre i Brick, och musiken är i det stora hela rätt torftig, men jag älskar attityden och den i kombination med intensiteten gör att [I]Downhill Blues[/I] blir till ett utmärkt själsligt reningsbad i hyfsat måttliga doser. Fler sådana här platttor och världen skulle vara finare.
Skivbolag:
Artist:
