Dopamine

När framgångsrika producenter gör egna skivor blir det alltid "intressant" men sällan bra. Men Mitchell Froom, en av mina absoluta favoritproducenter, lägger inte bara ambitionsribban högt, han pressar också sina gästvokalister till stordåd på det här albumet, som utgår från ljudbilden han skapade åt Los Lobos på den klassiska [I]Kiko[/I], men sedan vrider det ett par varv till -- ibland åt det stillsamt jazziga, ibland åt det ruffigt experimentella, som på ett sällsynt lyckat Tom Waits-album (det är också Waits-producenten Tchad Blake som producerar). Stämningarna som skapas är som på ett tivoli, där ljuden går in i varandra i en vänlig kakafoni av ljud, med en ständigt närvarande känsla av sorgsenhet. Och han har valt röster som passar de olika temperamenten perfekt. Miho Hatori sjunger skört, men förödande skönt i [I]Wave[/I] (en låt som säkert Bob hund skulle älska, med alla dess flippade klaviaturer) -- och Sheryl Crow låter som om hon redan passerat vansinnets gräns i den maniska [I]Monkey Mind[/I].Allra bäst av gästerna är dock Mark Eitzel, i den oändligt sorgliga [I]Watery Eyes[/I], och Ron Sexsmith, som, trots röstförvrängingen i [I]Overcast[/I], sjunger rakt in i hjärtat. Som alltid.