Rock/punkbandet The Donnas är från USA och där har segertåget redan inletts. Förra plattan, [I]Get Skintight[/I] gillades av många inflytelserika snubbar med koll, de har medverkat på ett par lyckade soundtracks, turnerat ihop med större band och fått riktigt bra kritik samt, paradoxalt nog, fått vidlyftigt beröm av Kiss.
Donnas är fyra tjejer som spelar rock. Rent generellt är det direkt ointressant, men sett i USA-perspektiv är det tyvärr fortfarande raka motsatsen. Det är där det håller på att hända saker för Donnas del. Tyvärr till jättemånga procent bara för att de är tjejer. Där är det fortfarande exotiskt, kittlande ja på gränsen till småfreakigt att se fyra kvinnor spela rock. Du skulle kunna jämföra intresset och fascinationen med hur svenska män såg på damfotbollen när den var ny. Som en attraktion man gick på för att smått håna och skratta åt samtidigt som man kanske fick se låren på en riktig toppsnäcka -- för att inte tala om tufsenuffsingarna.
På den nivån befinner sig majoriteten av jänkarna fortfarande inbillar jag mig. Därför blir nog Donnas rätt stora några år i staterna. Som tur är har bandet vett på att utnyttja sin situation. Deras texter är ofta stor underhållning om hur man tar vad man vill ha även om man är kvinna, eller hur extremt efterblivna män kan vara. I ett jämlikhetens U-land som USA kan de troligtvis fungera som förebilder och galjonsfigurer för en mängd unga tjejer, bara de pallar trycket med allt vad det innebär av rålåg nivå på frågor från press etc.
Här krävs det mer än så. Hur det blir får vi se. Om uppmärksamheten som påbörjades i viss frontlinepress efter andra plattan håller i sig och eskalerar skulle de kunna bli en varmansegendomsprodukt i bästa
Teddybears/Rusiakstil. Men det krävs rätt mycket för att nå dit. Framför allt skall ett antal skribenter försöka hypa och fatta vad det är de hör. Det kan bli svårt. Mest eftersom det inte är så mycket mer att fatta och höra än halvtafflig, hårdrockig musik med en del bra refränger. Den här plattan skiljer sig inte nämnvärt från de andra två Donnasplattorna jag hört, förutom att produktionen är fetare vilket gör att deras ganska ooriginella riffande och ramonesrockande låter betydligt bättre och mer dynamiskt än tidigare. I övrigt battlar fortfarande de flickiga Shangri-las-melodierna mot de betydligt tuffare och distade gitarrerna i låtar som känns farligt lika de jag hört tidigare. Det är lite serietidningskul. Men rätt snabbt ointressant. Det krävs mer för att man skall gå igång. Men jag hoppas de lyckas i USA och att de peppar x antal tjejer i publiken till stordåd.
Skivbolag:
Artist:
