Det är lätt att glömma att Dolores Haze rasade in på musikscenen för bara tre år sedan, en perfekt kombination av fuck you-attityd, Frida Vega-fotografi och Emma Veronica-styling. Bandets rykte föregick dem redan då, och var tidigt bra mycket större än deras sammanlagda prestationer borde genererat.
Men storhetsvansinne kan ta en långt, och när reaktionerna i och med deras debut faktiskt motsvarade deras självförtroende och recensenterna gemensamt stämde upp i hyllningskörer var deras position i musiksverige säkrad.
De har vid det här laget samlat på sig anekdoter nog för en hel livstid, och känns redan som ett ganska evigt inslag på den svenska musikscenen. Men det tåls att påminna sig själv om att vi bara är en platta och tre år in i musiksagan. Inspelningen av uppföljaren förde dessutom med sig ett avhopp i form av medlemmen Groovy Fuck (Tyra Hasselrot).
Höga förväntningar till trots - uppföljaren levererar. På Play Hard Fuck Hard Love Hard har vi lämnat den allra röjigaste punken bakom oss för ett något krispigare sound. Kanske oundvikligt när hela grejen med punk är att slå ur underläge och Dolores Haze haft rejäl medvind?
Den allra hårdaste näsblodsrocken ersätts av ett sound som snuddar vid Let’s Eat Grandma, och gör mig väldigt uppspelt. Öppningsspåret låter som tidiga Gorillaz - en komplimang av rang, och en viss angelägenhet som återfanns i deras debut har ersatts av ett sexigt lugn. Ett mycket bra nästa steg i bandets utveckling.
