Tidernas fetast rockande hiphop-gäng? Jag gissar på Diggin In the Crates. De är inte så många att hålla reda på, och så har de gjort många väldigt bra skivor.
Gruppens namn anspelar på filosofin kring "crate digging" - om hur hiphop låter skönast när producenten är intresserad av att samla skivor (med "crates" menas mjölkbackar där det kan finnas en jazz- eller rockskiva med ett okänt breakbeat på och "diggin" är jakten som aldrig är över). En tursam och skicklig producent kan, hemkommen från skivrundan med nya fynd, pressa den bästa sortens beats ur ghettosamplern. I en intervju jag gjorde med Lyrics Born i progressiva Bay Area-gruppen Latyrx, berättade han för mig hur kulturen kring skivletandet, hans hiphop, lett honom nedför vägar i musiken han aldrig vandrat annars. Det har visat sig att öppenheten från de många influenserna detta intensiva skiv- och musikintresse fört med sig, gjort våldsamt rolig och engagerande hiphop-historia. Och på något vis var det logiskt, att det var just ur kompisgänget D.I.T.C. som det kom producentalbum alla gillar: Diamond Ds [I]Stunts, Blunts & Hip Hop,[/I] Showbiz & AGs [I]Runaway Slave[/I] och Lord Finesse & DJ Mike Smooths [I]Funky Technician.[/I]
Till gängets gemensamma fullängdsdebut har de parat äldre singlar som [I]Day One[/I] och [I]The Enemy[/I] med förra årets klubbvältare [I]Way Of Life.[/I] Visst handlar låtarna på skivan i högre grad om sorgligt bortgångne gruppmedlemmen Big L, än svängiga Groove Merchant-singlar. Och det är förståeligt, mordet på Big L berövade rap-världen en av dess hungrigaste röster. Big Ls medverkan på de tre ovan nämnda spåren är det på skivan som berör. Ingen av DJ Premiers senare gästproduktioner vill riktigt funka. I stället borde producenterna Showbiz och Lord Finesse nog lämnats mer utrymme att verkligen göra D.I.T.C.-skivan till gruppens egen.
Skivbolag:
Artist:
