Disturbed imponerar inte särskilt mycket på sitt nya album Divisive. Vad som kunde ha blivit ett heavy metal album når inte riktigt upp till ribban, och faller handlöst mot marken som ett misslyckat försök. För det mesta låter det faktiskt lite småtråkigt. Disturbed spänner musklerna men har inte så mycket att komma med, medan David Draiman gormar på utan att ha särskilt mycket att säga.
Titelspåret är ett bra exempel på det. Låten har ett tungt sound men är samtidigt för tam och intetsägande för att kännas vass. Det känns snarare som om bandet pliktskyldigt spelat in den här låten för att ha ännu en att lägga i högen. Det blir därför bara mellanmjölk-metal av det, istället för att explodera. Eftersom texten mest känns som ord är inte heller den något som fastnar.
Låten Hey You har inte riktigt samma problem. Här blir texten faktiskt överraskande tankeväckande, när David Draiman uppmanar lyssnaren att se sig själv i spegeln istället för att se fel hos andra. Tyvärr gör soundet det en aning svårt för budskapet att gå rakt in, eftersom det i refrängen faktiskt låter lite som om Roger Pontare har spelat in en metallåt. Och det är inte så spännande som man kan tro.
Albumets största problem är däremot att låtarna är alldeles för lika varandra. Disturbed tar inte ut svängarna mer än vad de anser vara absolut nödvändigt, vilket tyvärr blir till deras nackdel. Därför är Don’t Tell Me ett välkommet avbrott i det monotona bruset. Det är visserligen albumets enda lugna låt, men här vrids tempot ner ordentligt. Låten gästas dessutom av Ann Wilson, sångaren i det klassiska rockbandet Heart, vilket resulterar i en fin och känslosam stund.
Men överlag räcker det inte för att lyfta Divisive, som skulle må bra av lite äkta jävlar anamma i kombination med mer inspirerat låtskrivande. Ett av de avslutande numren, Part of Me, är intill Don’t Tell Me och möjligtvis Hey You vad som gör det här albumet värt att lyssna på över huvud taget. Här bjuds det på ett snyggt gitarriff och texten känns i likhet med Hey You inte helt ointressant. ”I never wanted to be like this / I never wanted to be anything” har en skön, lite existentiell vibe som känns uppfriskande på ett annars rätt slätstruket album.
Det är också just det som är problemet. De låtar som faktiskt har någonting att komma med kastar enorma skuggor över de andra låtarna, vilket bara gör det ännu mer uppenbart att helheten brister. Disturbed har med andra ord valt ett perfekt namn till albumet, för slutresultatet är minst sagt splittrat.
