Om alla gamla pubrockare från Stiff-eran skulle samlas för en återträff vore det, med undantag från Lowe och Costello, ingen vacker syn. De flesta är i dag spillror i olika stadier - och om de håller på med musik, så är det mest på en patetisk nostalginivå, som när Ian Gomm, 1998, sjunger in [I]Cruel To Be Kind[/I]. Men Nick Lowe är en annan sort. Av hans tio soloalbum är faktiskt de tre han gjort på 90-talet - [I]Party of One[/I], [I]The Impossible Bird[/I] och nya [I]Dig My Mood[/I] - alla bland de bästa han gjort; definitivt bättre än allt han gjorde på 80-talet efter den strålande [I]Nick the Knife[/I].
Främst är det därför att han tycks ha en så enastående insikt i sin egen styrka och begränsning. Han försöker inte ens göra pure pop längre; istället gräver han djupt i den musikskatt han älskar mest av allt (ni hittar den om ni följer kartan till landet där det inte finns några gränser mellan jazz, country, soul och stompig gammal r&b). Den här gången koncentrerar han sig på "pure moods": lite blåare och mer melankoliskt än på de senaste albumen, men precis lika bra. Och [I]Lead Me Not[/I] är den bästa Pops Staples-imitation jag hört en vit man göra på bra länge.
Skivbolag:
Artist:
