Om alla gamla pubrockare från Stiff-eran skulle samlas för en återträff vore det, med undantag från Lowe och Costello, ingen vacker syn. De flesta är i dag spillror i olika stadier - och om de håller på med musik, så är det mest på en patetisk nostalginivå, som när Ian Gomm, 1998, sjunger in [I]Cruel To Be Kind[/I]. Men Nick Lowe är en annan sort. Av hans tio soloalbum är faktiskt de tre han gjort
