Diesel Park West — Let It Melt

Patrik Forshage 00:00 15 Sep 2019

Man stöter ihop med en kär gammal vän, en av de där som var bland de viktigaste men som helt försvunnit från radarn. ”Nämen! Det är ju du!” Och mot logikens alla lagar har båda tid för en fika eller en öl, just där och då! Så fantastiskt kul!

Diesel Park West lärde jag känna i början av 90-talet, när den hippa Londonetiketten FOOD lanserade dem samtidigt med två andra nya band. Jag gillade technopopen från Jesus Jones också, och baggybandet Blur, verkligen, men det var med Diesel Park West och kombinationen av amerikansk psychedelisk pop med brittisk intellektualism på deras debutalbum Shakespeare Alabama som jag etablerade den djupaste relationen med. Så utvecklades vi vidare, nya bekantskaper tillkom och fokus flyttades, så trots att Diesel Park West spelade vidare dröjde det allt längre mellan varje återhörande, och det senaste decenniet har kontakten varit obefintlig. Varje gång de dykt upp i tankarna har där funnits ett styng av saknad, så glädjen över att åter stöta ihop är oförställd! 

Men återträffen börjar inget vidare. Så fort vi slagit oss ned börjar Diesel Park West gnälla. ”Det var bättre förr”, är essensen i Let It Melt, och så fortsätter de sedan klaga. I Fear of Time går de på om att åldras, tappa skärpan, bli lös i hullet och stel i lederna, och även om det i högsta grad är berättigat för för ett band som låtit sig förfalla är det inte vidare roligt att lyssna till. 

Den där flyhänta elegansen från förr är som bortblåst, den där som hanterade stämsång med alert nyskapande och som friskt lånade poppsykedelia från Moby Grape och Love. Här harvar de på i trötta och oengagerade standardstölder från Rolling Stones istället. Med uppenbara Sympathy for the Devil-detaljer är det drägligt, men oftare låter det som bortkastade håglösa jamsessioner med Keith Richards och hans hobbyband Expensive Winos, med betoning på winos.

I den stompiga boogien Living in The UK prövar de ett ändå parti med någon slags stämsång, och obevekligt avslöjas så vidden av deras förfall. Förr gjorde de sådant med en snirklig psychelegans och exakthet, nu låter de som ett gäng medelålders höhö-gubbar som snubblar hem från puben. ”Yeah? Yeah! YEAH!”

Besvikelsen vid den sortens återträffar är monumental, och när de harvat på i trötta och gnälliga bluestolvor alldeles för länge drar vi oss tillbaka med diplomatiska formuleringar om att vi kanske vuxit ifrån varandra och inte har så mycket gemensamt längre. 

Men egentligen är sanningen en annan. Sanningen är att vår köra gamla bekant helt stannat i sin utveckling och förvandlats till en oigenkännlig stofil, omöjlig att stå ut med.

Skivbolag: 
Artist: