I fredags gästade David Byrne Stephen Colberts Late show, och det var ett framträdande som var symptomatiskt både för David Byrnes konstnärsskap i allmänhet och för American Utopia i synnerhet. Tillsammans med ett stort band - både kvinnor och män, till skillnad från på skivan - i uniforma grå kostymer framförde han Everybody’s Coming to My House med hela TV-studion inklusive publikraderna som scen. Men även om han och bandet både marscherade genom publiken och i kontrast mot de konservativa kostymerna var sorgfritt barfota var uppträdandet strikt koreograferat som stiliserad performancekonst.
Sådant är David Byrnes skapande, och så är albumet - vrickat på ett strängt disciplinerat sätt. Man kan till exempel invända att metaforerna i Everyday is A Miracle är både konstiga och hädiska, men när det går inte att säga emot att när David Byrne gör bruk av sin encyklopediska kunskap om sydamerikansk musik svänger det våldsamt. Det är kontrollerat, smart och genomtänkt, givetvis, men det är likväl sväng. Särsklit bra trivs David Byrne i Brian Enos sällskap, och här har Eno bidragit både med låtkonstruktioner och faktiska ljud. Det märks på den musikaliska lekfullheten, naturligtvis stilistiskt elegant och återhåller, och på att han tar ut svängarna som förr också lyriskt.
I Dogs Mind till exempel får vi iaktta hur en ny president svärs in via en hunds iakttagelser, och det är så nära explicit samtidskritik David Byrne tar sig här. Om vi bortser från hans milda ironiserande över statusjakten hos hans jämnåriga konstnärsintellektuella Manhattan-grannar i Doing The Right Thing. Men i mörka tider har David Byrne gjort det till sin mission att sprida optimism, via föreläsningar, via sin hemsida Reasons to be cheerful och via den här skivan vara titel inte alls är ironiskt avsedd utan skildrar Byrnes dröm om att det går att förändra den rådande samhällsstrukturen till något utopiskt. Därav också titlar som It’s Not Dark Up Here, som är ett av de mer modernt dansanta stunderna, medan rytmerna i Everybody’s Coming to My House är det närmaste Byrne och Eno kommer sitt mästerverk My Life in The Bush of Ghost. Både de referenserna och i textens förment öppna hus kan den betraktas som en tillbakakaka till James Murphy som på LCD Soundsystems comeback förra året knappast försökte dölja sina David Byrne-influenser.
Musikaliskt påminner American Utopia annars mest om Talking Heads allra sista album Naked, som med sina genreutsvävningar mot Sydamerika, Nordafrika-via-Paris och Västafrika och med sina många profilerade gästmusiker faktiskt inte togs emot särskilt väl när den släpptes för 30 år sedan. Tiden har dock varit generös mot Naked, och jag har en känsla av att tiden kommer att vara generös också mot American Utopia.
