Det är med viss försiktighet man närmar sig en ny skiva med David Byrne. Musik är nämligen något han hanterar med vänsterhanden nuförtiden. Som den moderne renässansman han gärna ser sig själv, är han mer engagerad i att publicera fotoböcker och att upphöja sina Powerpoint-presentationer till konstverk, för att kunna skriva "fotograf" och "konstnär" intill tidigare förvärvade titlar som "regissör", "författare" och "skivbolagsdirektör" på visitkortet.
Desto trevligare då att upptäcka att [I]Grown Backwards[/I] är en riktigt charmig samling små popsånger, med lätt ekivoka framtida bossa-evergreens som [I]She Only Sleeps[/I] och med inspiration hämtad från eviga melodi- och textsnickare som Rodgers & Hammerstein.
Tiden som musikalisk innovatör ligger långt bakom honom, och istället påminner [I]Grown Backwards[/I] påfallande mycket om Talking Heads svanesång [I]Naked[/I]. Precis som då behandlar han kampen mellan naturen och civilisationen i [I]Glass, Concrete & Stone[/I] och [I]Civilization[/I]. Precis som då klär David Byrne sin simpla pop i en välsydd men brokig klädnad, luftig och svala i många tunna lager av rytmer från olika delar av världen, och sjok av lätta stråkar snarare än obekväma denimgitarrer. Men den här gången verkar David Byrne ha lärt sig en läxa av [I]Naked[/I]s överlastade arrangemang och klär sin musik i lagom avvägda kreationer - även om han även denna gång blandar in en spretande skara musiker, allt från Carla Bleys band via stråkorkester till duettpartnern Rufus Wainwright.
Som den intellektuella teoretiker han är, kan och vill David Byrne med all säkerhet redogöra för varje rytmfigurs ursprung och betydelse intill dess sydamerikanska ursprungsbys postnummer. Men för de flesta av oss räcker det bra att veta att det faktiskt svänger riktigt hyfsat.
[I]Grown Backwards[/I] har några riktigt otäcka skönhetsfläckar. En cover av Lambchops [I]The Man Who Loved Beer[/I] är näst intill genant i relation till originalet, och redan en poppig operasonat hade varit mer än nog, men David Byrne öser på med både Verdi och Bizet. Trots sådana stolpskott kan vi glädjas åt att en veteran och ickemusiker som David Byrne ibland ror iland så här inspirerade och underhållande popskivor. Med vänsterhanden.
Skivbolag:
Artist:
