Trainspotters har redan hunnit dissekera David Bowies alltigenom briljanta återkomst The Next Day. De har identifierat fragment som refererar och som blinkar till utpekade ögonblick i hans musikaliska katalog, i den sortens referenser som David Bowie länge älskat nästan mer än hans fans gör. Men hur korrekt man än lokaliserat melodistycken i titelspåret från Repetition på Lodger eller trum-outro i You Feel So Lonely You Could Die från Five Years skjuter detaljexperterna (som jag strax kommer att sälla mig till, vänta bara) bredvid målet. Få har hittat The Next Days egentliga paralleller i Bowies historia.
Med all sin spretighet, alla smarta detaljer och interna referenser är den nämligen en balanserad och avvägd skiva som bara har två motsvarigheter tidigare. Vid två tillfällen tidigare har David Bowie som här struntat i att skapa sig nya alter egon, att utforska nya musikaliska passioner eller att – mindre smickrande, men likväl sant – följa upp en succé med en svagare variant av samma grepp. Vid två tillfällen tidigare har han istället tagit sig tid att landa, att sammanfatta sina influenser och sina stickspår, att bygga samman spretande upptäckter och passioner till nya genrekonstruktioner, och att samtidigt unna sig att blinka tillbaka till gamla ljud, fraser och karaktärer.
Första gången David Bowie sammanfattade sin musik fattade ingen att det var det han gjorde. 1980 uppfattades Scary Monsters (and Super Creeps) som ännu en ny identitetsmarkör –för en pre-gothic och Asien-fascinerad Pierrot-gestalt – eftersom David Bowie dittills varit en ständig kameleont på jakt efter nya kickar. Men i backspegeln är det tydligt hur David Bowie där snarare knöt ihop en mängd trådar, och kombinerade sina krautkärlek med såväl brittisk upprorisk 60-talsrock, plastsoul och den då unga och spännande new wave-vågen. Där spelade Berlin-trilogins rytmsektion och gitarrister Carlos Alomar och Robert Fripp sida vid sida med Pete Townshend, en av David Bowies jämnåriga 60-talsikoner. Där placerade David Bowie en dagsaktuell new wave-cover skriven av Tom Verlaine intill Ashes to Ashes som var en lyrisk återförening med Major Tom från hans allra första hit tio år tidigare.
Producent var Tony Visconti, precis som han är på The Next Day, och riktiga nördar kan till och med iaktta att David Bowie precis som på sitt nya album återanvände omslaget till Heroes redan den gången, på skivomslagets baksida. Ljudmässigt kan samma nördar hitta otaliga exempel på hur The Next Day refererar till Scary Monsters. Krautgitarrerna i det nästan för smarta titelspåret till exempel, som öppnar albumet med tempo, energi och triumferande textrader som ”Here I am, not quite dying” från en artist världen gett upp hoppet om att få höra igen.
Den svåra avantgardistiska If You Can See Me däremot hade inte kunnat vara hämtad därifrån, eftersom beståndsdelar som drum'n'bass och 2000-talets Williamsburg på den tiden inte existerade. Men i kombination med låtens drag av både kraut och jazz är den ändå typisk för den sortens sammanfattande konstruktioner som var Scary Monsters. På samma sätt är det med Dirty Boys, där en befriande luftig refräng öppnar en klaustrofobiskt malande låt med både takt- och gitarrkrånglande (för övrigt med klara ekon av Mick Ronsons fortfarande oöverträffade sologitarr). Till och med ett saxofonsolo hinner David Bowie med innan låten tonar ut och lämnar oss flämtande efter en unedited lång version.
Alla sådana enstaka referenser är dock underordnade den sammanfattande helheten, som David Bowie sedan snuddade vid i opretentiösa Hours… 1999 men åter fulländade med den sorgligt förbisedda Heathen tre år senare. Det var på Heathen som David Bowie återförenades med sin mästerproducent Tony Visconti. Det var där han åter plockade in Pete Townshend för att reprisera några av tricken från Scary Monsters. Det var där han lekte med sin egen historia genom att blinka åt såväl Ziggy Stardust (via The Legendary Stardust Cowboy) och Aladdin Sane som åt Low och Let’s Dance. Det var där han skrev avantgardiska små finesser och blandade dem med sedvanligt hypersmarta popkrokar. Det var, ansåg jag i min recension, hans mest angelägna skiva sedan – just det – Scary Monsters.
Men utan att vare sig David Bowie eller någon annan anade det då så var Heathen ändå ett genrep inför The Next Day. För på The Next Day gör David Bowie med stöd av Tony Visconti allt det där igen, minus Townshend men i synnerhet i How Does the Grass Grow? med samma övertydliga blinkningar till det London-sextiotal som han moderniserade och hyllade på Pin-Ups redan för 40 år sedan. Och - som redan framgått med all önskvärd tydlighet – han gör det till och med bättre den här gången.
Love is Lost är ännu ett exempel på hur han sömlöst sätter ihop komplext avantgarde med lättillgänglighet, med en magnifik kyrkorgel som grädde på moset. Allra mest schizofren är Dancing Out in Space som är motownsk upptempo, men med munspelsdetaljer, Fripp-sologitarr, en struttig staccato-sångmelodi och doowop-bakgrundssång. Även i andra hitvänligare upptempolåtar unnar sig David Bowie att vara krånglig. The Stars (Are Out Tonight) till exempel är muskulös upptempopop med handklapp på fjärde takten som lurar in oss i dur-föreställningar, samtidigt som hans energiska vokalinsats ger en välbehaglig oroskänsla.
Allra bäst är Valentine's Day, som kan vara Bowies mest självklara singel sedan Let's Dance. Man måste älska hur Earl Slicks gitarr inte bara här tappar rätt in i Mick Ronsons pulsåder, på samma sätt som man måste älska hur I'd Rather Be High med självhäftande refräng och smart krautsoulgitarr hade platsat på Station to Station.
Avslutande Heat är en svår, hotfull och dramatisk novell där David Bowies röst är fantastisk. Han har strategier för att kompensera att han inte längre har 20-åringens flexibilitet, men han har inte tappat en gnutta av sin röststyrka. Det är på intet sätt en gammal mans röst.
Och även om David Bowie nu hunnit samla ihop 45 års musikskapande att sammanfatta blir The Next Day långtifrån en stilla eftertanke på ålderns höst. Det må vara fullt av nostalgiska (?) återblickar, men sentimental blir David Bowie enbart i den bedövande vackra förstasingeln och Berlin-hågkomsten Where Are We Now?
Resten av sin återkomst ägnar han åt att skriva fantastiska poplåtar där han kombinerar sitt intresse för konstens avantgarde, för musikens cutting edge, för litterära experiment och för ständigt omedelbar popsmartness. Det gör han bättre än någon jämnårig, och överhuvudtaget bättre än de allra flesta. Om David Bowie nu håller huvudet kallt, håller fast vid att strunta i att delta i den destruktiva turnékarusellen och låter saker ta sin tid finns det fler strålande skivor att vänta från honom.
Om inte så bugar jag hursomhelst tacksamt för förmånen att året 2013 få chansen att dela ut högsta betyg till ett nytt album av David Bowie. Det kan mycket väl vara det roligaste jag gjort som musikskribent.
