Inte för att han brukar vara så högljudd eller vidlyftig, men på sitt femtonde album är Damien Jurado om möjligt mer tystlåten än vanligt. Han viskar korta mjuka iakttagelser och berättelser över ett stilla gitarrplockande, ibland på mjuk folksoulbotten av elbas, orgel och lätta rytmmarkeringar med en gammal trummaskin.
”We are fiction as it's written, the bleeding ink on paper” sjunger han riktat till Maria, till Sandra, till Frankie och till de andra fiktiva karaktärer han namnger i texter och låttitlar. Men sagans främsta syfte är att berätta något om verkligheten, och Damien Jurados reflektioner fungerar tröstande och rent av terapeutiskt i en tid när behovet av sådant är som störst.