Den fyndiga och lockande albumtiteln fångar mitt fokus. För en gång skull känns det som att den något bortglömda Seattle-sonen kan ha släppt något nytt och fräscht. När musiken väl kickar igång visar det sig att jag hade fel. I själva verket är mycket sig likt med Damien Jurado på hans tjugonde album.
Musiken svävar fortfarande mellan indierock och viskande folkmusik. Texterna är dystert okonstlade och det akustiska soundet får mig att stundvis tro att Damien Jurado sitter i min soffa och sjunger.
Visst är det nostalgiskt, sårbart och vackert. Men egentligen hade jag hoppats på att Damien Jurado skulle bryta ny mark. Åtminstone lite grann. Nu riskerar den begåvade lyrikern att istället hamna på högen av sorgsna singer-songwriters, som fastnat i sina egna fyrkantiga ramar.
