Om jag på ett Nick Hornbyskt sätt skulle lista de skivor som betytt mest för mig genom åren så skulle det bli en mycket märklig lista. Om man sen tar bort alla skivor som jag önskar betytt mest och de skivor som av slentrian finns med på den här typen av listor, så skulle resultatet bli brokigt, kanske lite småtråkigt och - i minst ett fall - mycket överraskande. Han heter Damien Jurado och är född på 70-talet. För ungefär två år sedan damp han likt en handgranat ner i min lägenhet, i min stereo och i mitt medvetande. Och där har han blivit kvar. (Sist jag tittade låg han kvar - repig och lite småfet - ovanpå skivspelaren).
Den främsta anledningen heter [I]Ohio[/I]. Första gången jag hörde den var det en av de vackraste popsånger jag någonsin hört och förvånande nog är den det fortfarande. Oräkneliga gånger har jag på ett väldigt irriterande sätt reciterat en best-of av texten genom att placera min egen, ganska mediokra röst strax ovanför Damiens snäppet vassare röst. "I've gotten to know her, to live with, to love her. It's hard to see her leave. But she belongs to her mother and the state of Ohio. I wish she belonged to me." Jag kan tyvärr inte göra låten rättvisa i text heller men den är nästan perfekt. Den är i alla fall så bra att vänner till mig, som på ett metodiskt sätt undviker alla artister födda efter 1953, på ett skamset sätt har tillkännagivit att, jo, det är en väldigt bra låt.
[I]Ohio[/I] var allt som behövdes. Resten av skivan smög sig på mig - jag är fortfarande inte helt säker på hur det gick till. Det kan ha varit de vackra verserna eller de fruktansvärt medryckande refrängerna. Jag är till och med medveten om att den egentligen inte är så mycket mer än en lagom genomarbetad, ärlig och okonstlad popskiva med ovanligt många bra låtar och en som är, well, mer därtill. Men egentligen har ingen talan, för just där och då - och allt som oftast även just här och nu - så var den allt jag behövde. En riktigt bra Popskiva. Den är inte så spännande och inte så [I]London Calling[/I] men den var en uppfriskande fläkt bland all engelsk powerpop, distad amerikansk indiepop, snäll skotsk easy-listening och kvidande ny falsettcountry. Damien var lite av allt det där men i lagom stora doser. Lite Dylan, lite Elliott Smith, lite vem du nu vill men ändå (och inte bara på grund av sin ansenliga vikt) helt sin egen. Man kan nog sammanfatta det med att jag sett fram emot den här uppföljaren.
Sedan [I]Rehearsals For Departure[/I] släpptes har det dykt upp ledtrådar om vad som komma skulle: småkonventionella EP-skivor, singlar och, nu senast, en märklig skiva med ihopklippta telefonsvararmeddelanden och ljudbrev som Damien införskaffat på olika loppmarknader genom åren. (Ett av ljudklippen får man en försmak av på [I]Rehearsals For Departure[/I] - ett par rader ur en lång kärleksförklaring levererad av en italienskbrytande amerikan. Skivan innehåller ingen musik.) Damien är enligt egen utsago överproduktiv och har tack vare det lilla skivbolaget Made In Mexico fått släppa ifrån sig lite sånger då och då, för att inte explodera. [I]Ghost Of David[/I] är däremot den första riktiga LPn sedan [I]Rehearsals...[/I] och också skivan jag satt all min tilltro till. Nu har jag väntat klart och nu är jag besviken.
Det är inget större fel på [I]Ghost Of David[/I]. Flera av låtarna är jättebra. Produktionen är punkigare och låtarna mer vågade. Det brukar betyda bra. [I]Johnny Go Riding[/I] är en riktigt bra poplåt med en produktion som Phil Spector hade älskat - om han var vid sina sinnens fulla bruk och lite mer inne på amerikansk indie. [I]Parking Lot[/I] är oerhört vacker och sjungs av en för mig ny förmåga - Rosanne Thomas (hon måste göra egna skivor!). Men de genialt enkla popmelodierna och den säregna, klara rösten har lämnat plats åt - minst sagt - Palace-inspirerade countryklagovisor (lyssna på [I]Tonight I Will Retire[/I] och säg att du inte ser Will Oldham framför dig), en Guided By Voices-influerad uppvisning i konstiga skrapljud och effekter och något så förvånande (och idiotiskt) som [I]Paxil[/I] - en Sonic Youth-skramlande rocklåt. Och det är ju inget fel på något av det där men det är inte Damien. (Varför är inte Damien Jurado med i Royal Trux? Jo, Damien Jurado är vemodig och tjock.)
Var är sångerna som är nästan lika bra som [I]Ohio[/I]? Var är det som var så typiskt - och fantastiskt med - Damien? Varför sjunger han i falsett när han har en så obegripligt vacker röst? Behöver vi en till Will Oldham även om han gör det ganska bra? I min mening, nej. Varför, varför, varför? Damien, kom tillbaka och sjung om delstater! Du har ju ett femtiotal kvar att beta av.
Skivbolag:
Artist:
