Det finns band som inte kan hålla sin kärlek inom sig. Om de gillar någon vill de att du ska veta det. Som när Bobby Gillespie stod upp och trummade monotont i The Jesus & Mary Chain. Nu ser jag att han till och med hade samma frisyr som Maureen Tucker, trummisen i Velvet Underground.
Så gör The Concretes också. På uppföljaren till debuten, samlingsskivan [I]Boyoubetterunow[/I], visar de den sorts respekt, omsorg och kärlek till sina föregångare att man genast vill handla andra skivor också. De nickar tillgivet åt Roy Orbison (uhm, du vet "Pretty woman, walking down the street"...) och lånar takten från otroliga [I]Running Scared[/I] till sin egen Diana Ross. De tar ett steg mot bubbelgumtraditionen och gör en sommarvisa till febrig pop i [I]Warm Night[/I]. De lånar Jari Haapalainen från The Bear Quartet till produktionen. De ber modefotografen Thomas Klementsson göra en video, med ett vackert, innerligt, epilepsiframkallande resultat, som får första singeln [I]You Can't Hurry Love[/I] att låta mer surrealistisk än den är.
I sin helhet lämnar The Concretes skiva kvar en känsla av subjektivitet, värme, musiknörderi, naivitet, mode, enkelhet, konst, noggrannhet, skönhet och pop.
Skivbolag:
Artist:
