Coldplay ska enligt flera amerikanska publikationer ha blivit ett nästan lika vanligt inslag i P Diddys vardag som någonsin Courvoisier och dentalklorin. Detta högst bestridbara faktum har hållit mig vaken om nätterna. Vad är grejen?
Chris Martin, Coldplays sångare, kan beskyllas för många saker - för närvarande tävlar han till exempel med Fran Healy, Travis sångare, om titeln som Englands tråkigaste man - men inga som torde generera pluspoäng i någon blingblingbok.
Svaret, i all sin tarvliga enkelhet, blev uppenbart på Göta Källare härom månaden. Chris Martin innebär inget hot.
Han sjunger som en skadeskjuten liten kärleksgud, absolut, men han har varken karisma, rutor på magen eller velouroveraller nog att prestera mer än skråmor med sin amorska pilbåge.
Alltså, [I]Trouble[/I] och [I]Yellow[/I] från debut-LP:n [I]Parachutes[/I] hade garanterat önskvärd effekt, men för alla J-Lo:s förblir han den oförargliga svärmorsdrömmen, den obotliga romantikern, en begåvad låtskrivare och - i och med den harmlösa kombinationen - det perfekta vita alibit. P Diddy slappnar av och trycker på "repeat all".
På Göta Källare bjöd Coldplay på en lång rad sånger från nya [I]A Rush of Blood to the Head[/I] och Chris Martin kan åstadkomma mycket med sin välsignade röst, men inte allt.
På singeln [I]In My Place[/I] går det nästan. Bandets andra signum, de välartikulerade gitarrerna, svävar ovanpå en rigid fyrtakt och den vackert balanserade falsetten.
Mästerverket den här gången heter [I]The Scientist[/I], och har ett piano som Elton John borde byta in sin spårvagn mot.
Men. Medan man räknar iskallt med "God" som den första att tackas i r'n'b-världens samlade grammy-tal så går textrader som [I]God Put a Smile on Your Face[/I] hos Coldplay, inte riktigt ner.
När det väl är konstaterat så är det svårt att frånse den bristfälliga poesin, avsaknaden av Trouble och det knappt märkbara men ändock radiovänligare formatet. Som sannolikt kommer ta även resten av Amerika med samma obegripliga storm.
Skivbolag:
Artist:
