36 gånger förekommer orden "city" eller "town". Med körerna ungefär 70. "Pavings", "streets" och "alleys" har jag inte räknat.
Det kan verka omotiverat att stapla upp Broder Daniels första ord på fem år som romerska ettor i urbana kolumner men Henrik Berggren har, sedan den första stjärnan fastnade på hans kind, blivit någon man väldigt bokstavstroget hängt upp sin tillvaro på.
Någon man - ironiskt nog, med tanke på hans väldokumenterade instabilitet - valt att luta sig emot.
När hela världen bevisligen är helt dum i huvet.
Och oavsett om förtroendet manifesterat sig som identiska stjärnbilder på lika runda kinder, eller som försäljningsrekordet för den svarta pyttekostym som androgyniteten alltid föredragit, så finns det en hel generation som skulle kunnat kasta sig handlöst bakåt för att de VISSTE att Henrik Berggren tog emot dem.
"Livsförakt?" frågade han när Musikbyråns Magnus Broni försökt sammanfatta Broder Daniels budskap. Varpå Magnus blixtsnabbt citerade ett av Henriks gamla alster. "Jo", sa Henrik roat, "jag förstår att du har fog för dina ord".
Broder Daniel är på allvar. För alla inblandade absolut, men ännu mer så för deras åskådare. (Jag inbillar mig att Henriks humor, urtvättat svart, i många fall vida överträffar hans lyssnares).
Ord är lag och den här gången sörjer de vårt allt otåligare samhälle, den förtvinande plattform som individualitet, eftertanke, kärlek och vår allmänna mänsklighet står och trängs på.
Henrik Berggrens återkomst cementerar honom på gott och ont som Göteborgs egna kajalkladdiga Dorian Gray. Mer än man kanske kan önska har förändrats sedan sist, men inte för honom. [I]Cruel Town[/I] är ännu ett förtvivlat finger i luften - inte fuktat eftersom det skiter i åt vilket håll vindarna blåser. Det nöjer sig med att konstatera att de blåser kallt och understryker det med ännu frostigare gitarrslingor och marschtakter.
Så, ljudbilden, kall och blank, har gått och klippt sig och skaffat sig ett jobb och i en så finsnickrad talarstol ter sig Henriks råa uppgörelser ännu mer malplacerade. Melodiöst är de tyvärr också bara bleka kopior av sina föregångare, om än tack och lov fortfarande lika Mark E Smithska.
Fast det vackra ligger nog just i det fula. [I]Cruel Town[/I] låter precis som den känslomässiga torgskräck de flesta av oss slipper att ens kunna greppa.
Skivbolag:
Artist:
