När Brendan Benson är som sämst nöjer han sig med en position som språngbräda för vännen och The Raconteurs-kollegan Jack White. Eller så excellerar han i popteknisk ekvilibrism påfallande tydligt inspirirerad av Lennon-McCartney.
Å andra sidan är Brendan Benson i båda de fallen aldrig mindre än strålande, även när han är som sämst.
När han - som här - är som bäst är det rent sensationellt. Popdetaljerna är givetvis på plats i överflöd allihop. Makalösa melodier. Tonartsbyten som får Gessle att dregla. Tre- och fyrstämmiga vokalarrangemang. Välskrivna och smarta texter (”I got two beautiful babies and one hell of a good looking wife, I feel like the richest man alive”). Smarta och lagom krångliga knixanden och vändningar i låtstrukturer, med idel makalösa melodier. Precis som på Brendan Bensons tidigare soloskivor, även om det var ett tag sedan.
Men här finns dessutom nya element som fördjupar och skapar komplexitet, vilket gör att det aldrig blir vare sig förutsägbart eller för lättuggat. Det är programmerade rytmer och rösteffekter, tidigare okänt i Brendan Bensons värld men elegant och subtilt hanterade till exempel i I Can If You Want Me To, och ställda mot stenhårda gitarriff. Det är feta exakta blåsarrangemang, som aldrig går till överdrift. Det är mäktiga gitariff i popkontext, bland annat i Baby’s Eyes perfekta för den som fortfarande drömmer sig tillbaka till Cheap Tricks Heaven Tonight, men som vågat gå vidare i musikutvecklingen dessutom.
När Brendan Benson är som bäst är han sensationell. Det är han här.
