När Brendan Benson är som sämst nöjer han sig med en position som språngbräda för vännen och The Raconteurs-kollegan Jack White. Eller så excellerar han i popteknisk ekvilibrism påfallande tydligt inspirirerad av Lennon-McCartney.
Å andra sidan är Brendan Benson i båda de fallen aldrig mindre än strålande, även när han är som sämst.
Brendan Benson - The Alternative to LoveDet är klart att man blir misstänksam. När någon lägger ner så mycket ansträngning på att få alla detaljer perfekta måste något djupare vara fel. På The Alternative to Love är allt korrekt - kirurgiska handklapp, fab-stämmor, ultimata powerpop-gitarrer, Steve Nieve-delikata pianon á la 1978, Rubber Soul-bas, välplacerade ljudeffekter och ovanpå allt annat The Pledge, en Wall of Sound-pastisch orkesterdel för orkesterdel, komplett med smäktande kastanjetter. |
Brendan Benson - LapalcoFrån ingenstans dyker Brendan Benson upp och rensar. Hans enda tidigare skiva One Mississippi från 1996 fick positiva recensioner av dem som snubblade över skivan, men det var alldeles för få. Den försvann lika snabbt som hans skivkontrakt, och hos Brendan Benson tog skrivkramp den plats som borde ha varit vikt åt kreativitet. |
