Bombay Bicycle Club - Everything Else Has Gone Wrong

Tina Rosenfink 11:46 19 Jan 2020

Efter ett uppehåll på drygt sex år är trallvänliga Bombay Bicycle Club tillbaka med sitt femte studioalbum. Till min förtjusning är det nya skivan Everything Else Has Gone Wrong något av en nostalgitripp tillbaka till bandets storhetstid. Personligen associerar jag Bombay Bicycle Club nästan enbart med I Had the Blues But I Shook Them Loose från 2009, en skiva som jag älskade med hela mitt indiehjärta. 

Den nya musiken har flera gemensamma nämnare med dåtidens hits. Det är fortfarande snabba gitarriff, psykedelisk pop och mycket känsla. Bombay Bicycle Club bubblar över med entusiastiska saxofoner och tonårs-angstiga textrader som "I just want to have a good day / And I’m the only thing that’s standing in my way".

Det som drar ner betyget rejält är den ojämna kvaliteten på låtarna. Det är som att skivan är bra i början och dålig i slutet. Jag önskar så innerligt att skivan tog slut efter Eat, Sleep, Wake och vi inte behövde ta de resterande fem låtarna i beräkning. 

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).