Lennart Persson skrev, i sin recension av det underbara folkalbum som Louise Hoffsten, Lasse Englund och EST gjorde häromåret att hon "släpper inte ett ord ifrån sig utan att först ha vaggat det långt inne i själen" och jag önskade bara att jag kommit på den formuleringen själv.Med det här albumet, som spelades in under enkla former på fyra dagar i somras, och som medföljer boken som skildrar hur hon drabbades av MS -- en mycket bra bok, som ingen kan undgå att beröras av -- är det dock annorlunda. Här finns inte tid för omsorg och eftertanke; här sprutar uttrycket ur varenda por i kroppen. Nervtrådarna är sargade och klämda, pulsen explosiv. Det är sånger som det gjort ont att sjunga och jag ljuger inte när jag säger att det gör ont att lyssna på dem -- på samma sätt som det alltid gjort ont att lyssna på John Lee Hookers folkbluesinspelningar på Chess.Jag har aldrig sett Hoffsten som en stor bluessångerska -- trots all energi som funnits i den lilla kroppen har hon inte lyckats fylla ut den kostymen. Men här är hon rena vulkanutbrottet: hör hur hon mässar i ren trans mot slutet av [I]It Serves You Right To Suffer[/I], på det lilla stönet i sista andetaget av[I]I Love to Love You[/I] eller hur hon viskar med hela sin existens i [I]I Just Wanna Make Love To You[/I] och ni får hela hennes lidande i korta, brutala sammandrag. Hon sjunger mest standardlåtar, men stjäl tillbaks dem till dess ursprung: tro mig, i hennes sätt att göra dem finns inget standardmässigt. Bara ren smärta. Eller som hon skriver i sin bok: "Jag har aldrig varit på Spybar, men jag har varit på avdelning 35." Staffan Astner, Backa Hans Eriksson och Christer Jonsson kompar dessutom henne med en lyhördhet och en attack som jag inte för en sekund trodde att de var mäktiga. Hon skriver att hon vet att skivan är "ett kommersiellt dödsdömt projekt". Jag vet bara att det är ett av de starkaste svenska bluesalbum jag hört på många år.
Skivbolag:
Artist:
