Björk - Vulnicura

Det finns en myt som säger att alla islänningar känner Björk. 

Enligt mitt isländska ex är det åtminstone nästan sant. Alla islänningar kanske inte känner henne personligen, men antingen känner de någon som känner henne, eller så har de träffat henne på någon klubb. Själv har jag aldrig riktigt haft någon musikalisk relation till Björk (men jag minns svanklänningen), så den här skivan är en positiv överraskning.

Jag älskar hur de symfoniska och lätt högtravande stråkarna kombineras med hennes teatrala röst, hur hela skivan förvandlas till ett drama. Och det är även det som är plotten, ett dramatiskt uppbrott från en partner, ett sorgearbete. Förmodligen kunde inte skivan låta på något annat sätt än detta, det vill säga som en känslomässigt utlämnande och bitvis utmattande samling av nio långa, långsamma och terapeutiska spår. I producentsamarbetet med The Haxan Cloak blir de dessutom både eviga och ytterst samtida i sitt både klassiska och konstnärligt knastriga sound.