Duett med Lotta Hedlund i en svenskspråkig phillyarrangerad [I]Ain't No Mountain High Enough[/I], elpianostinna soulcovers av Lee Dorsey och Joe Babcock med ett tryck i rösten som får Daniel Lemma och Kaah att gråta av avund och Orup och Eric Gadd att rodna av skam över att någonsin ha kallats för soulhopp. Stax-ös med Lasse Samuelssons Dynamite Brass. Svenska tolkningar av Randy Newman blandat med George Harrison-covers och swamptolkningar av obskyra B J Thomas-låtar som tar sig ända upp till förstaplatsen på USA-listan. Samarbete med Merit Hemmingson. Går det att bli hippare i Sverige år 2001?
Problemet är att Björn Skifs inte gör något av det här i år, han åstadkom det mellan 1972 och 1974. Sedan bestämde han sig för att sjunga i schlagerfestivalen och spela in med Adolf Fredriks gosskör istället, och det ena ledde till det andra, som det kan bli när förfallet väl har kommit igång. Soulsångaren blev en tidig käck Lasse Kronér-förebild som lekledare i TV, sjöng mera schlagerfestival, gjorde barntillåten krogshow och reducerades slutligen till bondkomiker och semesterunderhållare för hela familjen.
Nu vill Björn Skifs hitta tillbaka - därav albumtiteln - och prövar samma strategi som han misslyckades med i slutet av 70-talet med [I]Watch Out[/I]. Skivbolaget storsatsar och anlitar Douglas Carr, med Meja och The Corrs på meritlistan, som producent och låtskrivare. Det låter ungefär som varje gång Rod Stewart bestämmer sig för att återvända till soulen; en smula stelt, en smula desperat, och med kraftigt daterade 1984-arrangemang, något som ytterligare förstärks av en illa vald Tina Turner-trogen cover av [I]I Can't Stand the Rain[/I], långt från Ann Peebles. Det blir inte soul. Det blir inte amerikansk västkust-MOR. Det blir schlagerfestival. Igen.
Skivbolag:
Artist:
