När man under en längre tid känt sig förlorad i en smärre depression skapad av det amerikanska torrfoderutbudet av alla anstränga, fame-giriga, talang-krystande töntrappare som vrider sig själva ut och in för att hitta sin swag och sin usp blir Big KRIT och allt han gör till en vattenmelonskiva man få äta under en klibbig sommareftermiddag på en parkbänk. Hans rap över saxofon kan vara bland det vackraste jag hört. Plötsligt känns resten av rapmarknaden så irrelevant. Allt jag behöver är Big KRIT, en weedgrön Buick Riviera -72 och en dammig landsväg. Mja, möjligtvis en het chaufför också.
Skivbolag:
Artist:
