Drake må orkestrera sitt artisteri med hjälp av en mängd olika hiphop-attribut, men det som vid första anblicken förefaller vara en sjö med oklart djup visar sig oftare vara en tippad spegel: omöjlig att gå ner i, bottna, hitta allmänmänskligt genklang. Spegeln fyller givetvis en funktion för Drake själv, men som lyssnare tråkar han ut mig med konstruerad rekvisita-rap. Han säger att han lever i en ikryssad checklista, kanske är det därför hans version av historieberättarrap mest blir Mia Törnblomskt på vers. Bortsett gästen Sampha och låtarna Own It, From Time och Hold On, We’re Going Home får jag ut lika mycket av skivan som av Drakes skäggfrisyr. Det genomgående problemet i min och Drakes relation är att jag kan hitta både rappare som rappar (betydligt) bättre och artister som sjunger om mer intressanta saker. Han är och förblir en The Sims-figur för mig, dataanimerat beräknad där allt som är på riktigt inte finns.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2013.
