Beth Orton är en sådan där artist vars namn jag mycket väl känner till, utan att egentligen kunna räkna upp en enda av hennes låtar. Hon skapar album istället för singlar, helheter istället för beståndsdelar. På nya skivan är hon mer experimentellt elektronisk, vilket är ett lyft. Hon har annars en tendens att lätt försvinna i bruset av betydligt mer catchy musik, nu är åtminstone singeln 1973 lite popigare, liksom inledande och ganska peppiga Snow. Men även denna gång passar soundet bättre för meditationsyoga än powerwalk. Det är inte dåligt, det är bara tråkigt.
Skivbolag:
Artist:
