Man har nästan behövt vara raketforskare för att hänga med i Beach House senaste albumsläpp Once Twice Melody. Baltimore-duon har inte helt opretentiöst släppt sitt 18 spår långa album i fyra olika kapitel, med start i mitten av november.
Ett smart sätt att kunna släppa hur långa album som helst, och det sparade i alla fall mig stressen att mötas av ett 84 minuter långt olyssnat album. Det första och det fjärde kapitlet håller absolut högst kvalité. Om det är en medveten inramning är oklart, men det känns ju så.
När man pratar om dream pop och shoegaze är Beach House genrernas okrönta mästare, och trots att det gått tio år visar de inga tecken på att tronen ska lämnas över. Det är samma drömska synth-landskap med svävande sång och melankoliska låttexter som man är van vid, och älskar.
För den som vill bli överraskad finns tyvärr ingenting att hämta i Once Twice Melody, något jag i alla fall är tacksam för. För att komma med en urvattnad klyscha: if it ain't broke, don't fix it.
Möjligtvis är stämningen bitvis lite ljusare än i dess föregångare. Det är fortfarande inget album som kommer spelas på folkparkerna, men man kan ana att Legrand och Scally lyft blicken från skorna lite. Det finns ett annat ljus i musiken, men bara precis lagomt starkt för Beach house.
Det känns tryggt att duon fortsätter att hålla samma höga nivå som vanligt, trots att åren går. Jag har inte hittat någon som kommer i närheten av Beach House inom genren drömpop, och de fortsätter att dra ifrån alla som försöker.
