Sedan barnsben har vi fått lära oss att den viktigaste skivan i populärmusikens historia är Brian Wilsons ofullbordade, det magnum opus som för evigt skulle marginalisera The Beatles. Inspelat i fragmentariska delar som möjligen hängde ihop i huvudet på sin upphovsman och hånad av bandets leadsångare Mike Love redan då föll projektet i bitar i takt med Brian Wilsons psyke och las på is efter mer än ett års sessioner.
45 år senare är pusslet lagt, av Brian Wilson och hans nuvarande ledsagare, och även om det förmodligen skiljer sig en del från den ursprungliga visionen visar sig myterna vara helt i överensstämmelse med sanningen. Här finns tillräckligt mycket omedelbar popgenialitet för omedelbar förälskelse, och här finns tillräckligt mycket djup och mångfacettering för generationer av kommande lyssnare att fördjupa sig i.
I sin stora boxversion, där vinylversioner och sjutumssinglar vräkts ner, finns också drösvis med inspelningsfragment, bland annat en skiva Heroes and Villains och en till med Good Vibrations. För gemene man är de ändlösa ljudfragmenten uttröttande, men de bidrar med ledtrådar om Brian Wilsons genialitet tillsammans med vokalstämme-experiment och enstaka studioskämt.
