Låter man bli att skrapa på ytan kan BC Camplight framstå som en solid singersongwriter enligt modellen från tidigt 1970-tal, i Midnight Ease till exempel Harry Nilsson. Men hans bakgrund av missbruk, mentalsjukdom och hemlöshet lurar därunder, och när BC Camplight på sitt fjärde album konstaterar att I’m in a Weird Place Now bör det tolkas både geografiskt och mentalt.
För tiotalet år sedan flyttade han över Atlanten och landade på fötterna i Manchester, där han hittade både social stabilitet och ett nytt skivkontrakt. Men två dagar efter releasen av hans förra album deporterades han tillbaka till USA, med ett inreseförbud som hindrade fortsatt Englandsvistelse. Vilsenheten är påträngande bland annat i Hell or Pennsylvania, som är en fantastiskt stark låt påverkad av utvisningen, av ett återupptaget kokainmissbruk och av hans mammas Jerry Lee Lewis-skivor.
Med juridiska medborgarskapsknep hittade han till slut vägar att komma tillbaka till Manchester, men turbulensen hade inneburit att både hjärnans demoner och missbruket hann ikapp honom igen. Alltså är Deportation Blues inspelad i totalt mörker, och BC Camplight beskriver stämningen som att lnspelningsteknikern snabbt ”började ha en kniv i fickan”, för säkerhets skull. Låttitlar som I’m Desperate fångar musikens stämningar, och skivans allra första toner är överstyrda metalliska gitarriff som kan skrämma iväg den mest våghalsige lyssnare.
Men samtidigt är skivan fylld av delikat pophantverk mitt emellan Warren Zevon och XTC, ibland med elektroniska bottnar och ibland med välartat radiorocksound från sent 70-tal. I sin musik balanserar BC Camplight det trasiga i livet, och det står var och en fritt att möta Deportation Blues som ett omskakande vittnesmål eller bara som en utmärkt popskiva.
