Han inleder måhända en aning bistert - ”I’m not your fuckin’ friend” - men när Baxter Durys sjätte album så småningom går in på upploppet är det annat ljud i skällan. ”Baxter loves you” upprepar hans ständigt kontrasterande Tom Tom Club-milda bakgrundssångare Madelaine Heart i avslutande Say Nothing, och chansen är stor att Baxter Dury blir ordentligt älskad tillbaka.
Med stor publik i Frankrike talar han sina sånger som vore han en ättling till Serge Gainsbourg, och förlitar sig rejält på den stråkmaskin han hämtat från 1970-talets Münchendisco. Annars här det stabilt och enkelt, och påtagligt hemmagjort som ganska rudimentära datordemos med enkla synthar, rättframma rytmer och tydliga effekter.
Sociala medier återkommer i texterna, där han bland annat snubblar överett gammalt ex nya date i budget-Gorillaz-låten Carla’s Got A Boyfriend och konstaterar först att han har ”bit of designer hair, sloppy facial looks” innan han inser att den nya pojkvännen ”looks like me”.
Sleaford Mods hade kunnat vara hans bröder, särskilt när recitationen i titelspåret slår över i mer affekterad London-rap, men det är fortfarande hans verkliga blodsband som är den tydligaste referensen. För även om mer än 40 år har passerat sedan han som femåring poserade intill pappa Ian Dury på omslaget till New Boots and Panties är familjens rättframma och ofta galghumoristiska cockneyrim centrala i Baxter Durys musik. De är sannerligen älskvärda.
