Bad Cash Quartet

15:04 29 Aug 2003
En artikel på Zmag.org leker med tanken att Bush-administrationen egentligen inte för ett krig mot terrorism, utan ett krig mot satir. Det är nämligen den första regering som, via terrorbörsar, kortlekar och pappfigurer av sig själva i Rambo-utstyrsel, gjort det omöjligt att driva med dem eftersom de gör det så mycket bättre själva. Bad Cash Quartet jobbar på ungefär samma sätt, man kan håna dem för så oerhört mycket. För att deras vision om vad som är riktigt stor musik aldrig är större än att den skulle rymmas i JC-reklamen. För att de uppfyller varje krav som rockjournalister på kvällstidningar ställer för att kunna kalla dem "slyngelrockare". När sångaren Martin Elisson talade ut i Expressen häromveckan om hur han kickat knarket var det bara en parodi på den svenska slyngelrockaren. På sin tredje skiva gör de samma sak som de alltid gjort, fast lite bättre. Förra skivans arenarockrefränger lät rätt trista utanför konsertscenen, den här gången håller de mycket bättre. Och framförallt är Bad Cash så mycket mer älskvärda än tomma posörer som Mando Diao såväl som större delen av den enorma svenska trumpet-maffian (man måste respektera ett band som stolt proklamerar att de aldrig kommer att använda en trumpet). Att de väljer den väldigt konstiga Hare Krishna-Dungen-allsångslåten [I]Midnight Prayer[/I] som singel och albumtitel, bara för att den är så jävla viktig för att få den där tjejen i låten att förstå att trummisen är kär i henne, är väldigt sympatiskt. De är ett band som lever som en enda organism, som har sina nervsammanbrott och sina brister och som tar en massa felbeslut och som kollektivt lyfter flera meter upp i luften när de får till det. Vi har inte så väldigt många sådana i det här landet. En svensk hiphopartist jag recenserade i Nöjesguiden för något år sedan blev så arg på min vinklade text (jag skrev att det var för mycket nostalgisk hiphopromantik) att han skickade ett mail med låtlistan från skivan. Bredvid varje låttitel hade han skrivit vad för slags text låten hade. Ungefär varannan låt var "Battle-rap", och varannan "Life-shit", med en "Softning/Gendning" inslängd däremellan. Endast en låt på skivan ansåg han var "Hiphopromantik". Bad Cash Quartet gör det lite lättare för sig, de gör "Life-shit" på varenda sekund av sin tredje skiva.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ladytron – Ladytron

Det har gått åtta år sedan Ladytron släppte sin senaste skiva, men det är ännu längre sedan de kändes relevanta och intressanta. De hade några bra år i början av 2000-talet, med album som 604 och Light & Magic, men därefter har de successivt skalat av syntlagren och istället rört sig mot softrocken och shoegazen. Det är möjligt att de med den här självbetitlade skivan vill markera något slags omstart eller nystart, men jag hoppas att Ladytron bara är peaken på en ganska tråkig fas och att de framöver kommer att ägna sig åt det digitala igen.