Bad Cash Quartet

15:04 29 Aug 2003
En artikel på Zmag.org leker med tanken att Bush-administrationen egentligen inte för ett krig mot terrorism, utan ett krig mot satir. Det är nämligen den första regering som, via terrorbörsar, kortlekar och pappfigurer av sig själva i Rambo-utstyrsel, gjort det omöjligt att driva med dem eftersom de gör det så mycket bättre själva. Bad Cash Quartet jobbar på ungefär samma sätt, man kan håna dem för så oerhört mycket. För att deras vision om vad som är riktigt stor musik aldrig är större än att den skulle rymmas i JC-reklamen. För att de uppfyller varje krav som rockjournalister på kvällstidningar ställer för att kunna kalla dem "slyngelrockare". När sångaren Martin Elisson talade ut i Expressen häromveckan om hur han kickat knarket var det bara en parodi på den svenska slyngelrockaren. På sin tredje skiva gör de samma sak som de alltid gjort, fast lite bättre. Förra skivans arenarockrefränger lät rätt trista utanför konsertscenen, den här gången håller de mycket bättre. Och framförallt är Bad Cash så mycket mer älskvärda än tomma posörer som Mando Diao såväl som större delen av den enorma svenska trumpet-maffian (man måste respektera ett band som stolt proklamerar att de aldrig kommer att använda en trumpet). Att de väljer den väldigt konstiga Hare Krishna-Dungen-allsångslåten [I]Midnight Prayer[/I] som singel och albumtitel, bara för att den är så jävla viktig för att få den där tjejen i låten att förstå att trummisen är kär i henne, är väldigt sympatiskt. De är ett band som lever som en enda organism, som har sina nervsammanbrott och sina brister och som tar en massa felbeslut och som kollektivt lyfter flera meter upp i luften när de får till det. Vi har inte så väldigt många sådana i det här landet. En svensk hiphopartist jag recenserade i Nöjesguiden för något år sedan blev så arg på min vinklade text (jag skrev att det var för mycket nostalgisk hiphopromantik) att han skickade ett mail med låtlistan från skivan. Bredvid varje låttitel hade han skrivit vad för slags text låten hade. Ungefär varannan låt var "Battle-rap", och varannan "Life-shit", med en "Softning/Gendning" inslängd däremellan. Endast en låt på skivan ansåg han var "Hiphopromantik". Bad Cash Quartet gör det lite lättare för sig, de gör "Life-shit" på varenda sekund av sin tredje skiva.
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Steve Hackett - Under a Mediterranean Sky

Den brittiska gitarrvirtuosen Steve Hackett har en lång framgångsresa bakom sig. På 1970-talet var han mest känd som medlem i Genesis, men sedan dess har han byggt upp en solokarriär som gitarrist. 

Genom åren har han släppt en rad album, som genomsyras av kärleken till gitarren. Vid 70-års ålder är han åter tillbaka. Det klarblå skivomslaget är simpelt, men även komplext och väcker liv i längtan av att kunna resa igen. 

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar.