Vid sidan av Random Access Memories finns det ingen tvekan om vilket album som synts mest och givits mest uppmärksamhet i Sverige och kanske i världen i år.
True är ett maskineri som arbetar i flera ändar. Den svenska DJ:ns närvaro på stan är mer frekvent än vägskyltar. Samtidigt som det affischeras massivt för albumet på Stockholms gator så täcks även varenda busskur med Tim Berglings aka Aviciis varelse iklädd flanell betalat av ett världsomspännande skjortmärke. I sociala medier hetsas det med interaktiva säljknep som att spränga glaskuber med ljud för att “avslöja” det kanske inte så märkvärdiga skivomslaget eller att snatta korta filmsnuttar från fansens mobiler till material för en musikvideo. Marknadsbudgeten verkar inte veta några gränser för ett album som ändå inte skulle gå någon förbi.
En annan gemensam nämnare med Daft Punk är Nile Rodgers. Chic-veteranen är på samma sätt närvarande på ett par låtar även här (Shame On Me och Lay Me Down) för att strössla med sin lite rockhistoriska legitimetet och funkighet (han jobbar nu med Disclosure också). Men även om samarbetena ansågs vara många och förvånande på Random Access Memories så är de långt många fler och uppseendeväckande på True.
True är ett samlingsalbum med hitkomprimerad pop. Det är få saker som egentligen binder samman låtarna mer än att alla skulle platsa att spelas på en valfri svensk FM-radiofrekens och att produktionerna är så kompakta att jag får andnöd.
I förhandsspekulationerna inför True hade det rustats för en arenahousens revolution, i och med att singeln Wake Me Up så tydligt hade brutit med förväntningarna. Att Avicii väljer att dansa till banjos tillsammans med gamla Marlboromän som Mac Davis (bara flanellskjortan är gemensam) istället för att vaska champagne med Usher är i EDM-kretsar att betraktas som revolt eller kreddmässigt felslut. När Avicii i mars beväpnade sig med ett countryband på Miamis Ultra Music Festivals största scen rådde en ängslig förvirring om det var tillåtet att gilla dunkadunka som låter mer oktoberfest än Summerburst. Det dröjde ända tills att singeln visade sig vara en kommersiell framgång som han vann de inbitna EDM-fansens respekt återigen. Det är viktigt att förstå att framgången i sig är det mest värdefulla verktyget för att mäta kvalitet (och kredd?) i dessa kretsar.
Förutom i just Wake Me Up och Hey Brother så försvinner countryflirtarna totalt. En oväntad soul- och själslighet finns på Addicted To You och genom Linnéa Henrikssons röst på Anthony & The Johnsons-covern Hope There’s Someone. Smittande pophookar finns på Miike Snow-iga You Make Me med Salem Al Fakir och Vincent Pontare vid mickarna, Liar Liar och Dear Boy med danska Mø som lärt sig en Lana Del Rey-frasering.
Det kaxiga i mångfalden på True är att arvet och ramarna från (den relativt unga) EDM-scenen på många sätt är bortglömt. Avicii har vuxit ur sammanhanget där han själv var en av de mest självklara fixstjärnorna och står nu med hela världen som sitt imperium, egentligen tack vare sin Etta James-sampling på Levels. Han är genrelös och behöver ine förhålla sig till några kulturella regelverk längre. Men det finns en del spår kvar från den DJ-kultur han är fostrad i. Att Dear Boy kommer som en lång originalversion på albumet istället för en radio edit är ett tecken på att Avicii vill göra avfallet från DJ:ns arbetsmaterial hörbart även för hemmalyssnaren. Ett otränat öra tänker att det är onödigt många händelselösa takter i slutet av låten medan det för Avicii är ren och skär produktionsromantik som symboliserar goda arbetsvillkor för DJ-yrket.
Avicii är från och med nu den mest folkliga artisterna vi har. Han har en befäst plats i svensk historieskrivning men vad hans inflytande får för konsekvenser återstår att se. En sak som är säker är att detta är början på slutet för arenahousen som vi känner den. Avicii har imploderat EDM-scenens nuvarande tillstånd och det borde han få allas fulla respekt för.
