Teoretiskt sett har ni rätt att spöa mig för den här recensionen. Att vara 36 år, det vill säga tillräckligt gammal för att yla nostalgiskt om punken, och hylla en ny skiva med Iggy Pop är så förutsägbart att det antagligen borde vara straffbart. Man kan lika gärna låsa in sig i en Baja-Maja märkt med Hultsfredsfestivalen 1991 och skrika "Riktig rock!" tills korna går hem.
Men poängen med Avenue B är just att den inte infriar några förväntningar; alla som förväntar sig riktig rock kommer att bli stående där med virtuellt skägg i mailbrevlådan. För första gången under sin karriär så vrålar inte Iggy Pop utan viskar. Han till och med läser flera texter, precis som en författare läser en talbok.
Förebilden är Frank Sinatras [I]Only The Lonely[/I] från 1958, ett album som är minimalt uppskruvat vad det gäller tempo men maximalt uppskruvat vad det gäller känslor. Iggy Pop har inte varit så här självutlämnade sedan han gjorde [I]Search & Destroy.[/I] Han går rakt på sak, helt utan omskrivningar. Med en berättarröst som påminner om Harrison Fords monologer i [I]Blade Runner,[/I] komplett med ett neonblänkande stråkarrangemang, börjar han sin skiva med att läsa rakt ur sin dagbok: [I]"It was in the winter of my 50th year when it hit me/I was really alone and there wasn't a hell of a lot of time left".[/I] Iggy Pop, 50, berättar sedan om hur han numera lever ensam, omgiven av böcker, samt hur döden alltmer upptar hans tankar.
[I]Avenue B[/I] är ett skilsmässoalbum, Iggys [I]Tunnel of Love[/I] om man så vill, men det är samtidigt en väldig hoppfull skiva som visar på en väg framåt. Titeln är hämtad från Avenue B i New York, där Iggy levde med sin förra fru, men skivan är inspelad i hans nya hemstad Miami. Färgad av den stadens temperament och temperatur låter Iggy mer inspirerad än vad han gjort på 20 år. Jag skulle till och med vilja påstå att [I]Avenue B[/I] är hans bästa skiva sedan [I]New Values[/I] från 1979.Skivbolag:
Artist:
