Au revoir Simone

Emelie Thorén 15:38 23 Jan 2007
Det är så himla retligt. Jag tog på mig att recensera New York-brudarna Au Revoir Simone för jag kände att det var så givet, så himla enkelt. Är så fantastiskt trött på bleka sjunga fint-tjejer och Au Revoir Simones medelmåttiga och väna synthpop har aldrig sagt mig ett dyft.
Och faktiskt, titeln på deras minialbum Verses of comfort, assurance and salvation från 2005 är rent utav kräkframkallande. Och nu så vill jag bara gråta. För jag hade feeeeel. Första spåret, The lucky one, är den typen av sång som får mig att upphöra med allt jag hade för mig och tyst försjunka med blicken i det otrygga intet. Minnas brustna kärlekar och en svunnen bästis hårt kastade ord.
Plockepinnsynthen, glockenspielen jag trodde jag tröttnat på, den klena flickrösten som sjunger om kärleken och refrängen som upprepas och stegras, stegras, stegras. En luftig popbagatell, ej värd att dö för även om den här och nu är omistlig. Resterande spår lever inte upp till The lucky one, men det är en rakt igenom söt skiva.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!