Det är så himla retligt. Jag tog på mig att recensera New York-brudarna Au Revoir Simone för jag kände att det var så givet, så himla enkelt. Är så fantastiskt trött på bleka sjunga fint-tjejer och Au Revoir Simones medelmåttiga och väna synthpop har aldrig sagt mig ett dyft. Och faktiskt, titeln på deras minialbum Verses of comfort, assurance and salvation från 2005 är rent utav kräkframkallande. Och nu så vill jag bara gråta. För jag hade feeeeel. Första spåret, The lucky one, är den typen av sång som får mig att upphöra med allt jag hade för mig och tyst försjunka med blicken i det otrygga intet. Minnas brustna kärlekar och en svunnen bästis hårt kastade ord.
Plockepinnsynthen, glockenspielen jag trodde jag tröttnat på, den klena flickrösten som sjunger om kärleken och refrängen som upprepas och stegras, stegras, stegras. En luftig popbagatell, ej värd att dö för även om den här och nu är omistlig. Resterande spår lever inte upp till The lucky one, men det är en rakt igenom söt skiva.
Skivbolag:
Artist:
