Sätter på Arlo Parks för första gången. Har sett massa unga “kulturpersonligheter” dela hennes låtar på Instagram. Jobbigt att lyssna på något som alla säger är bra. Jobbigare att recensera något som alla säger är bra. Första låten är en diktuppläsning. Så gjort. Kollar upp texten på Genius. Den visar sig vara grym. Där nämner hon Eileen Myles och Zadie Smith som inspirationer – älskar det. Första riktiga låten Hurt spelas. Blir smått chockerad. Inser att hon kommer bli *stor*. Skrattar åt textraden “You do your eyes like Robert Smith” på låten Black Dog. Spelar Portishead för att jämföra. Spelar Lilly Allen. Sätter på henne igen, det är bättre.
Det är sällan man hör en debutskiva av denna rang. Att höra något som är såhär träffsäkert är en speciell känsla. Arlo Parks musik är lågmäld, men storslagen. Hon har tagit inspiration från 90-talets triphop och kombinerat det med mera trendiga inslag, ett genialiskt drag. Det får musiken att kännas självklar, tidlös; enkel men samtidigt väldigt träffande. Här finns inget tillgjort, inget artsy, inget krångel. Bara bra låtar.
Och bra texter. De behandlar vardagen men lyfter upp den till något allmänmänskligt. Som på Black Dog. Att gå på affären visar sig vara ett försöka att hjälpa en vän ur depression. I hennes texter ryms hopp och sorg på samma rader. Det ryms även referenser till bland annat Twin Peaks och Sylvia Plath. Men musiken exkluderar inte någon som inte t.ex. läst Zadie Smith eller kollat på Twin Peaks.
Jag läste någonstans att hon ville att just Black Dog skulle låta lite som Radiohead och Nick Drake. Kan inte påstå att det är särskilt likt, men just därför gläds jag. Arlo Parks besitter nämligen slags total egenhet, utan att vara “egen” i negativ bemärkelse. Hon är en självklar artist som har en självklar framtid i rampljuset.
