Annie är en norsk popstjärna i bloggvärlden, Kitsuné är ett franskt klädmärke/skivbolag och de verkar gilla ungefär samma musik. Annies nya mix och Kitsunés andra samling handlar på många sätt om att översätta och visa upp dansmusik för en rock- och popvärld utan att vara för galen och obskyr. Men där Annie vågar vara nästan svennig (allt är relativt) i sitt urval känner fransmännen sig tryggast i det semigotiska tonläge som fick electroclash att bli ett skällsord.
När [I]Kitsuné Maison[/I] desperat försöker riva ut indiekidsen på dansgolvet med musik som låter Cure eller Police eller vilken retro som helst som kändes fräsig för fyra år sen, står Annie bara och tuggar tuggummi och spelar sina favoritlåtar. [I]Dj Kicks[/I] är uppenbar, lite tramsig och full med nonchalanta mixar mellan Bumbelbee Unlimiteds [I]Ladybug[/I], någon boogiewoogie av Alan Vega, hejig punkfunk, Bow Wow Wows [I]I Want Candy[/I] och lite avgrundstechno.
Det finns ett par fantastiska låtar på [I]Kitsuné Masion[/I] också (ni ska absolut ladda ner Digitalisms [I]Zdarlight[/I], Tomboys [I]Samba[/I] och Metronomys [I]This Could Be Beautiful[/I]), men det finns faktiskt ingen som helst smak eller humor. När jag lyssnar på de dåliga delarna av skivan ser jag för första gången de där slött nedlåtande Fredrik Virtanen-klyschorna om all kultur som är smal klart framför mig. Det här är kreddig musik, ungdomar, med allt vad det innebär.Skivbolag:
Artist:
