Amason - Galaxy I

Patrik Forshage 00:00 16 Aug 2019

Med Sky City blev Amason Grammisbelönade 2015, och sådant brukar få band att släppa allt de har för händerna för att kapitalisera på ögonblicket (även om det mest är skivbolagen som talar i sådana termer) genom att planera för turnéer, uppföljare och allmänt uppskalande. Inte Amason. 

Någon EP kanske, i begränsad upplaga, men i övrigt har det mest handlat om barnafödande och grönavågenflyttar. Och diverse andra musikkonstellationer, inte minst. Ingen i Amason har sitt hela och fullständiga fokus på Amason - tvärtom verkar det ligger ganska långt ned på medlemmarnas prioriteringslista. Men när de väl sammanstrålar låter de mer samspelta och närmare varandra än de flesta.

Galaxy I är första halvan av ett mäktigt dubbelalbum, vars andra del är planerad till våren 2020, sådär som det anstår storslagna rymdepos. ”Mindre trä och brunt” och mera ”laser och moln” har bandet själva beskrivit skivan, och mycket riktigt är det glittrigt och strömlinjeformat på ett vintage scifi-sätt i låtar som Marry Me Just for Fun och Hit The Bottom First.

En saxofon får ta så mycket soloutrymne att det känns orimligt, tills man drar sig till minnes att 80-talet hyllade sådana ideal. 80-talsestetiken gör sig påmind på andra sätt också, till exempel i Benny, med den sortens stora 80-talssynthar som Amason avslöjade sin förkärlek till i sin cover av I Want to Know What Love Is härom året. Samma känsla finns i balladen It’s Getting Harder och i drömska You Don”t Have to Call Me

Amanda Bergman har inget kvar att bevisa som en av Sveriges bästa sångare, och det är symptomatiskt att skivan helt ändrar karaktär när andra tar tar över leadsången. För även om soundet i Tre Karameller är lika högteknologiskt glittrigt låter det omedelbart och per definition progg så fort Gustav Ejstes öppnar munnen. Det intrycket förstärks av en underbar anarkistisk barnrimstext - inklusive Tinder-citat - mitt emellan Lennart Hellsing, Thomas Tidholm och Fnykis. 

Det murriga och organiska tar sig också uttryck i funkig R’n’b som på ett charmigt sätt tillåter sig att vara lite lös i kanten i Samlaren, en ny kontext för Gustav Ejstes röst att finna sig tillrätta i. 

Naturligtvis påverkar sådana musikaliska och språkliga stilbrott albumets rytm och helhetskänsla, men faktiskt inte till det sämre. Tvärtom tror jag att när vi presenteras för dubbelalbumets andra halva om ett drygt halvår kommer vi att hylla den sortens avbrott som andningspauser och som verklighetsförankrande, och det är i bredden som Amasons största styrka ligger. 

Läs även: Amason kämpar mot softhetens tyranni.  

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Here Be Wolves — Here Be Wolves

När Karla-Therese Kjellvander bildar duo med den nya bekantskapen Mikael Peterson finns inte tillstymmelse till kompromiss vare i texter eller i musikaliskt engagemang. Hon må vara uttalat icketroende medan han är djupt religiös, men att han vill använda sin musik till att besjunga sin tro på och kärlek till Jesus är inte så udda i den sortens stilla välskrivna americana som är deras gemensamma musikaliska uttryck.