Gordon Anderson har återförenats med två av sina gamla kollegor från Beta Band, som han tidigt hoppade av först för en sväng på mentalsjukhus och sedan för soloprojektet The Lone Pigeon. Kul för dem, men att döma av The Aliens skenande psykedelia är han långt ifrån frisk.
Inledande Bobby's Song är 10 minuter lång, med tempoväxlingar, udda infall och sackande inspelningstempo, men också med bedårande stämsång och fina melodier (Not till korrekturläsare - jo, det ska stå i pluralform, även om det handlar om en enstaka sång, för sådana är The Aliens). Så fortsätter sedan skivan, med å ena sidan vokalharmonier och sakrala låtbyggen vars make avseende skönhet och komplexitet inte hörts sedan har inte hörts sedan Beach Boys dagar, och å andra sidan ljudeffekter och och vrickade flummigheter vars galna genialitet inte hörts motsvarigheten till sedan Pink Floyds andra album.
Om inte Luna är en del av Gordon Andersons terapi så är det ett tydligt symptom på hans nära förestående sammanbrott. Vackert och underhållande är det hursomhelst.
