Alice Boman - Dream On

Tina Rosenfink 00:00 17 Jan 2020

Alice Boman har funnits i min periferi sedan början på 2010-talet. Precis som jag, påbörjade även hon sin resa från ett sovrum i Malmö med ofärdiga projekt och en längtan efter en annan tillvaro. Sedan dess har Boman släppt ett par låtar per år, men trots det långsamma arbetssättet har hon fått stor uppmärksamhet. Hon har blivit omskriven av The Guardian, NPR och Entertainment Weekly, prisad på Manifestgalan och spelad i TV-serier som Suits, Being Human, Catfish, 13 Reasons Why och Gösta. Och idag är Boman äntligen redo att släppa sin debutskiva Dream On. 

Det råder inga tvivel om att skivan är högst personlig. Det är berättelser om kärlek och uppbrott, men istället för passion och explosiva känslor hanterar Alice Boman dem med stillhet. Dream On är komplex och stilistisk. Den är också mjuk och igenkännlig och lämnar en med en känsla av ensamhet som är svår att sätta ord på. Skulle Dream On vara ett fenomen av något slag, skulle den vara en iskall vind som tränger igenom lager av stickad ull och penetrerar ända in i skelettet. Alla vet hur sådan kyla känns, och alla har varit med om det som Boman besjunger. Ändå är det svårt att förklara. Att lyssna på Dream On kommer vara en unik, smärtsam och vacker upplevelse för varje enskild individ. 

Trots mörkret finns det låtar som får den dvalande livsgnistan att börjar spraka igen. Några exempel är The More I Cry, Don’t Forget about Me och It’s Ok, It’s Alright. Just de här tre spåren har en touch av americana och 60-tal som jag är svag för. Det är även en intressant kombination att låta den amerikaniserad romans möta skandinavisk karghet och minimalism. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).