Alice Boman har funnits i min periferi sedan början på 2010-talet. Precis som jag, påbörjade även hon sin resa från ett sovrum i Malmö med ofärdiga projekt och en längtan efter en annan tillvaro. Sedan dess har Boman släppt ett par låtar per år, men trots det långsamma arbetssättet har hon fått stor uppmärksamhet. Hon har blivit omskriven av The Guardian, NPR och Entertainment Weekly, prisad på Manifestgalan och spelad i TV-serier som Suits, Being Human, Catfish, 13 Reasons Why och Gösta. Och idag är Boman äntligen redo att släppa sin debutskiva Dream On.
Det råder inga tvivel om att skivan är högst personlig. Det är berättelser om kärlek och uppbrott, men istället för passion och explosiva känslor hanterar Alice Boman dem med stillhet. Dream On är komplex och stilistisk. Den är också mjuk och igenkännlig och lämnar en med en känsla av ensamhet som är svår att sätta ord på. Skulle Dream On vara ett fenomen av något slag, skulle den vara en iskall vind som tränger igenom lager av stickad ull och penetrerar ända in i skelettet. Alla vet hur sådan kyla känns, och alla har varit med om det som Boman besjunger. Ändå är det svårt att förklara. Att lyssna på Dream On kommer vara en unik, smärtsam och vacker upplevelse för varje enskild individ.
Trots mörkret finns det låtar som får den dvalande livsgnistan att börjar spraka igen. Några exempel är The More I Cry, Don’t Forget about Me och It’s Ok, It’s Alright. Just de här tre spåren har en touch av americana och 60-tal som jag är svag för. Det är även en intressant kombination att låta den amerikaniserad romans möta skandinavisk karghet och minimalism.
