När jag är 14 år gammal påbörjar jag min vinylsamling, en samling som aldrig riktigt tar sig. Men i början är jag entusiastisk. Önskar mig LP-spelare i julklapp och fyndar Beatles på loppisar. Blir tjenis men gubben som driver Malmös äldsta skivaffär på Lilla torg. Jag tror mest att han är glad över att få berätta om Robert Plant för någon som inte hört hans predikan tidigare. Snart består min tafatta skivsamling av endast 70-tal och jag söker mig till Tradera för att hitta indiepop på vinyl.
Jag vinner hem allt från She & Him till The Strokes och Håkan Hellström. En dag ploppar Adam Green upp och för endast en krisp hundralapp kan hans LP-skivor i nyskick bli mina. Jag längtar efter att få hem de stora fyrkanterna med Adam Green på omslaget, som jag hittat via soundtracket till Juno. Men det går månader och ingen Friends of Mine, Jacket Full Of Danger eller Sixes and Sevens kommer med posten. När jag sedan läser recensionerna på Tradera-säljaren får min längtan ett abrupt slut: jag har blivit scammad.
Och det är så min relation till Adam Green börjar antar jag. Och Adam Green tycks vara många saker, men en scammer är han inte. Efter en lång karriär av musik, film, teater och konst är han tillbaka med det han gör bäst. Det tionde soloalbumet Engine Of Paradise är en kommentar på Greens relationer och liv i New York. Gång på gång tonsätts otroliga anekdoter utan tillstymmelse till självcensur. Det som kittlar mest med Adam Green är hans råa och snuskiga humor som sedan länge förklätts i indiepoppens oskuld. Han sjunger “women they love me like an Oedipus son” på Let’s Get Moving och min nyfikenhet på Green växer.
Jag vill så gärna ha en gnutta av hans konstnärliga driv och ocensurerade förhållningssätt till omvärlden. Och att en skiva får en att känna så är kanske det bästa som finns.
