När jag öppnar dörren förväntar jag mig att få se Blondie och Özcan från Farmen sitta och bryta arm. Men lokalen är tom. Personalen verkar överraskade över att få besök. Det är som att de måste stanna upp en sekund och påminna sig själva om hur man gör när det kommer en gäst. Sedan får de bråttom att inta sina roller. Fadde, ja den Fadde, som äger Villa Venandi ler stort och säger att jag kan slå mig ner var jag vill. Det gör jag också.
Villa Venandi betyder ”jaktstugan” och är mysigt inredd med chesterfieldfåtöljer och en konstgjord brasa. Vid ett bord dukat för fyra ögnar jag igenom menyn ensam. Till förrätt fastnar jag för tigerräkorna. Man får passa på att äta medan de finns. Med ”de” syftar jag på både arten och Villa Venandi.
– Fadde, tror du att det finns räk-tigrar? hojtar jag över rummet.
– Inte på menyn i alla fall, svarar han.
På menyn finns dock en hel del andra exotiska inslag. Ett av dem är bigoli allo scoglio, som innehåller fullkornspaghetti i tomatsås, med vitlök, persilja och ”diverse” havets läckerheter. Jag vågar inte ta reda på vad ”diverse” innebär, utan letar vidare. Restaurangen utger sig för att vara italiensk och erbjuder ett antal olika pastarätter, men serverar även vissa anrättningar som inte direkt skriker Italien. Till dem hör halstrad fjordlax, hängmörad entrecote med bearnaisesås, hamburgare och räksallad med Rhode Island. Jag bestämmer mig för en klassisk carbonara, eftersom jag inbillar mig att det är vad Fadde själv hade valt. Till tigerräkorna och carbonaran beställer jag en Falcon på fat enligt samma logik. Med aw-rabatt kostar den 48 kronor, vilket är vad Ryanair tar för en tur och retur-biljett till polska rivieran.
Jag blir trots allt inte ensam om att dinera på Villa Venandi den här kvällen. Ett par slår sig ner vid bordet bredvid och förhör sig om vinutbudet. De får reda på att husets vita är Jacobs Creek och erbjuds att provsmaka. Ett erbjudande som de överraskar mig med att anta. Brukar de provsmaka Coca-colan också?
Mina funderingar avbryts av tigerräkornas entré. De serveras i någon slags sky med vitlök, chili, citron persilja och ett rostat levainbröd. Jag måste faktiskt erkänna att räkorna är godare än jag förväntade mig. Nu är jag ingen större konsument av tigerräkor, men jag vågar påstå att Villa Venandis tigerräkor är godare än genomsnitts-tigerräkorna. Medan jag avnjuter dem får Fadde ett telefonsamtal, som han avslutar med ett ”Då ses vi snart!”.
– Vem var det? frågar servitrisen.
– Andreas, svarar Fadde.
– Jaha, jag trodde att det var en brutta, svarar hon.
Det finns lika många sätt att fucka upp en carbonara som eskimåerna har ord för incest. På Villa Venandi har man valt att göra det genom att strössla den med grönkål och persilja. Carbonara? Skulle de få höra talas om det här i Rom skulle Jan Björklund kallas upp till italienska Utrikesdepartementet för ett enskilt samtal med Giorgia Meloni. Men man måste ju faktiskt inte vara en sådan som respektera den italienska matlagningens alla regler mer än sin egen flickvän. Det GÅR att hava andra gudar bredvid guancialen. Villa Venandis grönkålshistoria smakar faktiskt bra. Har man problemglasögonen på sig kan man möjligen göra anmärkningen att den serveras med tagliatelle, trots att det står ”spaghetti carbonara” på menyn. Men då är man farligt nära att bli den sortens person som jag precis beskrev.
När fatet är slickat erbjuds jag att se dessertmenyn. Den lockar med tiramisu, pannacotta och gelato. Men jag sviker mitt ämbete och avstår från att beställa något. Jag är proppmätt. Medan jag väntar på notan ser jag två gestalter ute på gatan. De är på väg mot restaurangen. När det kommer närmare ser jag det plötsligt. Är det? Nä? Det kan inte… Jo, det är fan det. Det är Blondie och Özcan.
