På väggen ovanför ingången till Sue Ellens toaletter hänger plakat med idel kända Stockholmskrogars loggor. Under dessa, en stöddig kommentar om att ”dessa restauranger vann inte SM i chili”. Krogen visar redan där prov på det kaxigt avslappnade släktdrag den delar med brorsan Cliff Barnes på Norrtullsgatan. Menyn, inredningen och personalen är också precis lika opretentiös här som där.
Sue Ellen utger sig aldrig för att vara något annat än vad hon är, en rekorderligt bra kvarterskrog. Här är priserna humana, portionerna rejäla och pilsnern i framsätet. Trots att namnet anspelar på en gravt alkoholiserad hemmafru känns detta mer som ett ställe du tar föräldrarna från landet än dryckesbröderna från lumpen. Även om det faktiskt finns specialmenyer med teman som ”grabbmys” och ”girlpower”.
Den uttalade kärleken till pilsnern manifesteras på ett smakfullt sätt med specialpris på ölprovning innebärande fem små glas för 145 kronor. Vi faller givetvis för detta erbjudande och bestämmer oss för att prova både tjälknölen och den omskrutna chilin på samma gång. Tjälknölen, en alltför ovanlig syn på stadens menyer, är en rätt som tillagas genom att man steker det fortfarande frysta älgköttet i ugn under en förhållandevis lång tid på låg temperatur. En fallgrop kan vara att köttet blir en smula torrt, vilket är långt ifrån fallet på Sue Ellen. Närmast perfekt saftiga stycken serveras med kantarellsås och tar likt Prousts Madeleinekaka oss tillbaka till Norrlands vackra inland.
Chilin är smakrikt mustig, om än kanske inte riktigt den sensation som utlovats på förhand. Ett stort plus är dock att köket inte fegat ur i kryddningen som får oss att be om backning på gräddfilen. Redan innan sista ölen i provningsmenyn är slut råder konsensus om att vi kommer att återvända, ett minst sagt gott betyg för en relativt nyöppnad kvarterskrog.