Jättekrogen bjuder på ett virrigt matkoncept, rejäl sockerskräck och ett misslyckat ode till läsplattan.
Det har gått ett par månader sedan Grupp F12, med Melker Andersson och Danyel Couet i spetsen, öppnade sin nya satsning. Den här gången skulle fokus ligga på hälsosam mat. Deras nya sockerfria gospel ska spridas till stockholmarna, från en jätterestaurang med plats för 500 personer. När Nöjesguiden är där är det knappt halvfullt.
Mother ser, enligt en i sällskapet, ut som en “skolmatsal på något fancy ass gymnasium där man har idrott på en iPad”. I varje bord sitter läsplattor, som används för att beställa från den vältilltagna menyn. Den är indelad i kategorier som “crispy wok”, “bowl” och “wrapped up”. Där finns också information om hur mycket “richness”, “booster” och “balance” varje rätt har. Sammanfattningsvis: upplägget är inte helt tydligt, och eftersom den som fått uppdraget att ta hand om oss är en läsplatta har vi ingen att fråga. Vi beställer dryck och förätter och hoppas på det bästa.
Det är bara det att det bästa inte är jättebra. Förrätterna bärs in av kvällens första mänskliga servitör innan vi hunnit få vår dryck, något personalen inte är särskilt intresserade av att åtgärda. Första omgången mat är dock helt okej. Citronbetor med getost är en fräsch rätt, som visserligen för tankarna åt desserthållet, men ändå. Piteålöjromen hade varit godare om den serverats på något annat än alg- och boveteplättar. Men vi fattar grejen, denna mamma värnar om vår hälsa snarare än våra smaklökar. Och är det något vår hälsa behöver är det tydligen vetegräs.
Vi väljer ett antal huvudrätter från den läsplatta vi nu hunnit utveckla en nära men inte helt oproblematisk relation till. Beställningen består av Ibéricofläskkarré, wok på kammusslor, jätteräkor och bläckfisk, samt soppa (förlåt, “bowl”) med jordärtskocka, ägg och belugalinser. De leveras av kvällens andra, tredje och fjärde servitör. Det mesta kan beskrivas som “något de flesta kan laga hemma” – inte äckligt, bara en väldigt svag krogupplevelse. Att alen vi beställt till varmrätterna också den dyker upp efter maten, framburen av servitör nummer fem, gör inte det hela bättre. Hela kvällen flyter som att någon fått för sig att det sämsta med att äta på restaurang är att bli omhändertagen.
När vi ätit upp kollar vi igenom dessertmenyn, som även den är fri från socker och känns hämtad från ett av Vegorätts sämre avsnitt. Vi ber om notan istället. Behöver vi nämna att det här inte är en mor vars famn vi planerar att återvända till?
Mother är som en gammal människas syn på vad som är modernt – läsplattor och stevia. Det finns helt enkelt en risk att konceptet på riktigt uppfanns av någons morsa.
